Vad är lek?

Det har visat sig svårt att definiera begreppet lek eftersom den har så många funktioner. Den är svår att skilja ut från andra handlingar som har med skapande verksamhet, fantasi och kreativitet att göra. Lek är allsidig och upptar en stor del av barnens fria tid. Leken har dessutom en stor betydelse för barnens fysiska och psykiska utveckling. Det mest utmärkande är ändå hur leken engagerar barn, hur de låter sig uppslukas. Många forskare kallar detta tillstånd för ”flow”. Barnen förflyttar sig till ett annat tillstånd där de glömmer tid och rum, så som en del av oss vuxna också kan, när vi går upp i något som verkligen fångar oss. Men det finns enligt olika forskare vissa karaktäristiska drag.

En lekforskare tittar på leken ur ett annat perspektiv än vi gör som pedagoger, man försöker analysera den för att få grepp om dess karaktär. Här nedan ser du en sammanställning utifrån olika forskares iakttagelser:

• lek är en typisk aktivitet för barn
• leken är lustbetonad för barnet
• leken är frivillig
• leken är något som är på låtsas
• leken är något där barnet kan skapa ordning och regler
• leken är lokaliserad till en viss plats en viss tid
• leken är något som rymmer spänning
• leken är ett uttryck för en inre drift
• leken är en förberedelse för vuxenlivet

Forskarnas provisoriska slutsatser är alltså också att det är svårt att ge en exakt definition av barns lek, eftersom leken berör hela barnens liv. Det typiska för leken är alltså att den inte låter sig karaktäriseras. Om man vill försöka förstå leken finner man att den är ett mycket komplicerat fenomen.

Som pedagoger studerar vi inte leken på samma sätt som en lekforskare. Vi är i stället med barnen i leken, vi lever nära den och kanske är det vi pedagoger som förstår den bäst. Det gäller att lita på magkänslan och förvärvad kunskap när vi väljer hur vi använder oss av leken. Genom nära kontakt med lekande barn är det också vi som bäst kan skydda leken när den uppstår på barnets initiativ och ge dem nya förutsättningar att fortsätta och utvidga sin lek.

Jag kan här inte låta bli att citera ur lekforskaren Mikael Jensens avhandling ”Kognitiv utveckling och låtsaslekens mysterium”:

”Det jag tycker vi alla ska ta med oss, är att det inte är vi forskare som krånglar till leken och överanalyserar den. leken är så komplex och kräver så utvecklad kognition av utövarna att det överstiger vår förmåga att fullständigt förstå den. Vi behöver höja leken till dess rätta nivå. Vi förstår inte galaxer och big bang, vi förstår inte kvarkar, vi förstår inte vår egen mänskliga hjärna och vi förstår inte till fullo den kognition som krävs för att låtsas. Ändå gör barn det redan från det att de är drygt ett år. Det är också svårt att förstå. Ibland kan vi glömma för en stund vad det är vi vill att barn ska lära sig och istället fokuserat observera vad det är de redan kan.”

Kanske måste vi inte alltid definiera lek, men däremot respektera den när den uppstår.

Två sysslolösa barn sitter på en strand full av stenar som det gör ont att gå på. Ett av barnen plockar upp en brunmelerad sten: ”Kolla det är en sköldpadda, vi måste hitta huvudet!”. Barnen är nu koncentrerade på att leta lämpliga stenar, samtidigt som de plötsligt förvandlas till ”sakletare”. Vad är det som händer? Håller de på att skapa något eller har det övergått i lek?

Det bästa sättet att förstå leken är att försöka komma ihåg sina egna lekminnen och få tag i känslan av att uppslukas av en situation där tiden upphör att existera eller där föremål blir besjälade och upplevs som verkliga under tiden man befinner sig i lekens värld.

Jag minns björnskinnet på golvet i ”biblioteket” hos en morbror. I våra lekar var det en farlig best som blev så verklig, att jag aldrig vågade gå in där ensam. Hur ser dina lekminnen ut?

Ur ”Den livsviktiga leken”