Den pedagogiska grundsynen

När man förstår bakgrunden till sin egen grundsyn, den teoretiska och den som är byggd på erfarenhet, så är det lättare att förstå och utveckla en helhetssyn på barn och förskoleverksamheten. Alla pedagoger har naturligtvis inte samma grundsyn och det är heller inte nödvändigt. Vi är olika som individer och är i ständig förändring när vi arbetar, får fler erfarenheter och när vi utvecklas som människa. Det kan ändå vara viktigt att samtala om detta i arbetslaget när vi planerar lekmöjligheter för barnen.

Visst vore det väl enkelt om det fanns en enda lekteori som var samstämmig och som vi kunde använda oss av i vårt arbete? Gör si, så blir det så! Tyvärr, det finns ingen absolut sanning. Olika forskare, psykologer, filosofer, läkare, lärare och författare har och har haft olika tankar om lek, men de har ändå en sak gemensamt – de har förstått lekens oerhörda betydelse för barns utveckling, men de har kanske tittat med olika ”glasögon”, påverkade av sin tid, egna upplevelser och utbildning, vilken vetenskap de studerade och vilken människosyn de hade. Därigenom är det lättare att förstå att olika forskare kanske tittat efter olika saker i sin forskning.

Jag kommer här göra en mycket kort presentation av några banbrytare inom pedagogiken och deras syn på leken. I boken ”Den livsviktiga leken” är presentationen utförligare, men här kan du ändå få en inblick i deras viktigaste teman. Eftersom leken är komplex är det rimligt att din grundsyn är en kombination av teorierna, men för att det ska vara möjligt måste de komplettera och inte stå i motsats till varandra.

Jean Jacques Rousseau 1712 – 1778 menade att man måste värna om barndomen och att arbete inte lämpade sig för små barn. Han beskrev barndomen som ett särskilt tillstånd där barnens naturliga beteende skulle uppmuntras – leken skulle göras tillgänglig för dem och naturen skulle råda. Han myntade två begrepp som vi fortfarande är bekanta med i dag, ”fri lek” och ”tillbaka till naturen”. Indirekt myntade han begreppet ”en lycklig barndom”, genom att barnet inte skulle ha några krav på sig, utan skulle leka i full frihet utan tanke på att det skulle lära sig saker. Samtidigt menade han att undervisning skulle ske genom lek, eftersom det för barn var det naturliga sättet att lära sig.

Friedrich von Schiller 1759 – 1805 förespråkade leken för att människan skulle känna sig fri. Han tillförde tankar om den dramatiska leken som han menade var upphovet till all konstnärlig verksamhet. Det vi kan uppleva när vi sysslar med något kreativt och hamnar i ”flow”, då vi glömmer tid och rum, samtidigt som vi kan skapa något nytt. Han menade att barn som inte behöver arbeta, får ett överskott på energi som de istället använder i sin lek.

Friedrich Fröbel 1782 – 1852 skapade Kindergarten (Barnträdgården), en lekskola med syfte att ta vara på barns naturliga verksamhetslust. Han var själv lärare och beskrev barnet som en planta där den vuxnes roll skulle bestå i att skapa en miljö där barnet kunde utvecklas. Han ansåg att det krävdes kunskap och utbildning för att arbeta med små barn och startade de första lärosätena för pedagoger. Hans två grundprinciper var barnets självverksamhet och lekens betydelse. Därför var leken förskolans främsta uppgift, därav namnet lekskola. Barn skulle ha rätt till fri lek och fri verksamhet. Han skapade även ett genomtänkt lekmaterial som bestod av olika klossar, stavar, klot och bollar för att stimulera barnens verksamhetslust.

Friedrich Nietzsche 1844 -1900 gav leken ett filosofiskt innehåll. Han såg på leken med helt andra ögon än sina föregångare. Han funderade över förhållandet mellan struktur, ordning och sensualism, berusning. Han upplevde att barnet, utan aggression eller ånger, kunde rasera något det just hade skapat, för att strax därefter kunna bygga upp det igen. Han menade att barnet i den vilda och lössläppta leken skapar en kreativ, men också destruktiv kraft. Hans filosofiska förhållningssätt tog avstånd ifrån lekens nyttovärde. Han värdesatte leken för möjligheten att överskrida gränser. Han menade att leken händer här och nu och låter sig inte planeras in eller knytas till pedagogiska mål. Det handlade för honom om en lekfull skapandeprocess.

Sigmund Freud 1856 – 1939 talade om att barnet kunde använda situationer ur det verkliga livet och bearbeta dem i leken. Han tänkte främst på obehagliga händelser, som förluster, läkarbesök och andra skrämmande upplevelser. Tidigare hade han talat om bearbetning i drömmar och fantasier och nu såg han också leken som en möjlighet till bearbetning och läkning. I leken kan barnet ändra ett händelseförlopp så att det blir mindre skrämmande. Nu blev det plötsligt intressant med barns lek inom det vetenskapliga området. Genom att ge leken psykologiskt värde blev den också erkänd som ett mänskligt behov. Den livsviktiga leken. Hans lekteorier tillämpas främst inom terapin.

Arnold Gesell 1880 – 1961 konstruerade scheman för hur barn utvecklades i olika åldrar. Genom att observera barnen i deras lek kunde pedagogen sedan bilda sig en uppfattning om var i utvecklingen barnet befann sig inom olika utvecklingsområden. Det skrevs böcker om vad som var normalt eller inte när det gällde barns utveckling och det producerades pedagogiska leksaker, som fick åldersmärkning efter aktuell utvecklingsnivå. Tanken var att på detta vis kunna hjälpa barnet att uppgradera ett försummat område. Gesells tankegångar var att alla barn genomgår samma utveckling och att vi ska sträva efter att ha alla barn med ”på tåget”.

Donald Wood Winnicott 1896 – 1971 var barnläkare och psykoanalytiker. Han förde in tanken på övergångsobjekt. Det betyder till exempel att bröstet och barnet är ett och samma och att det är en komplicerad process för barnet att förstå att det är en egen individ. För att klara av det behöver barnet ett övergångsobjekt. Det kan vara en trasa som legat nära barnet vid amning, en snuttefilt, en älskad nalle eller något annat. Doft och textur är viktig och ve den som tvättar bort den ”rätta” lukten. Winnicott anser att leken kommer in i barnets liv tillsammans med övergångsobjektet. När barnet börjar leka med sin nalle verkar barnet uppfyllt av det. Detta kallades för ”det tredje rummet” och han menade att det är här som leken och fantasin utvecklas. Det som vi idag benämner som ”flow”, när barnet uppslukas av sin lek. Typiskt för förskolebarn är att det kan vara svårt att lämna detta tillstånd när de väl uppnått det, vilket kan innebära att barnet varken hör eller ser den vuxnes kontaktförsök.

Jean Piaget 1896 – 1980 började studera mänskligt tänkande på 1920-talet och blev övertygad om att man kunde systematisera intelligensens utveckling. Han beskriver lekutvecklingen utifrån tre olika stadier/åldrar. Det sensomotoriska stadiet 0-2 år, då barnet utforskar den egna kroppen och övar olika färdigheter, där aktiviteten är målet. Det andra stadiet är rollek/symbolisk lek som han menar dominerar barnet under 2 till 7 års ålder. Från 7 års åldern dominerar regellekar. Piaget såg främst till den intellektuella utvecklingen och menade att alla lekar uppstår utifrån den utvecklingsnivå där barnet befinner sig.

Lev Vygotskij 1896 – 1934 var psykolog, pedagog och filosof. Det problembaserade lärandet och arbetet med teman hade stark förankring hos honom och han poängterade vikten av att medvetandegöra innehållet för barnen. Det avgörande för inlärningen, menade han, är samspelet med andra och att leken är nyckeln till barns utvecklig. Han ansåg att lek, utveckling och lärande går hand i hand när barnet utvecklar sitt språk, såväl som kognitiva och sociala färdigheter. Vygotskij poängterar dock att leken ska vara frivillig och ske med lust hos barnen. För att skilja ut lek från annat har han definitionen: ”Att när barn själva väljer plats och innehåll är det äkta lek, inte annars”.

Birgitta Knutsdotter Olofsson f.1929, barnpsykolog, undervisade i slutet på 70-talet på förskollärarutbildningen. År 1987 startade hon ett forskningsprojekt om leken som pedagogisk metod. Hon poängterar lekens egenvärde och enligt henne är det ”som om”-karaktären som är unik och oumbärlig för leken. Det som är på lek är inte på riktigt. Hon talar om vikten av att förstå leksignaler, om ett förändrat medvetandetillstånd och beskriver även ett lekpedagogiskt arbetssätt. När barn är överens om att de leker och förstår varandras leksignaler, kan de röra sig fritt mellan den verkliga världen och lekens värld. Leksignalerna som barnen använder kan ske med ögonen, mimik och röstläge eller sättet att tala eller hur de ser ut. De använder fraser som ”vi leker att” eller ”vi låtsas att” och mitt i leken kan de flika in ”säger vi” eller ”sa vi”. Birgitta Knutsdotter Olofsson är den fria lekens förkämpe som menar att om en lek ska kunna utvecklas krävs tid, ro och stöd av en vuxen.

Ingrid Pramling Samuelsson f.1946, professor i pedagogik och Maj Asplund Carlsson f.1948, litteraturvetare och lektor i pedagogik har i ett forskningsarbete presenterat en utvecklingspedagogisk teori där lärandets perspektiv är centralt. Det handlar om enskilda barns utveckling och lärande och innebär att pedagogen riktar barnets uppmärksamhet mot ett specifikt innehåll. Det beskrivs i boken ”Det lekande lärande barnet” där det betonas att ”vuxnas målmedvetenhet och följsamhet i barns värld är central”. Barnet lyfts fram som kompetent med olika förmågor och har fler möjligheter än tidigare. Barns verklighet är annorlunda i dag med helt andra möjligheter till kommunikation mot förr. Författarna beskriver skillnaden i denna utvecklingspedagogik ”som att den innehåller en medveten strävan mot att utveckla specifika värden, normer och färdigheter – det vill säga riktningen mot lärandet är central”.

I den barncentrerade pedagogiken är det oftast barnets individuella erfarenheter som styr lek och lärande. Den vuxne svarar på och möter barnet i det innehåll och de tankar som barnet ger uttryck för. Man iakttar vad barnet själv upptäcker och skaffar sig erfarenhet av, som det vuxne sedan understöder eller vidareutvecklar.

När du läst så här långt har du säkert känt igen dig på olika ställen i texten och förundrats över hur olika banbrytare haft påverkan på din egen syn på leken idag. Och hur dina kollegor kanske påverkats av andra än dem du haft som ledstjärna. För att nå samstämmighet i arbetslaget när ni planerar för barnens lek kan det vara bra att samtala om hur ni ser på leken. Det är viktigt att förstå att även en genomarbetad lekteori är en modell, ett förslag till hur det kan förhålla sig. Era respektive åsikter räknas när ni satt er in i och vägt era olika erfarenheter mot varandra för att sedan pröva dem i barngruppen. Vi ska heller inte underskatta barnen. De vägleder oss också och visar oss hur de vill leka.

Du kan läsa mer om detta i boken ”Den livsviktiga leken”.