Är leken hotad?

Leken har sitt ursprung långt tillbaka i tiden. Hur vi som pedagoger ser på leken är starkt påverkat av när vi gick vår utbildning och vilka lekteorier våra lärare var inspirerade av. Vi behöver fundera över vilka tankar som har påverkat oss och om de överensstämmer med vad vi verkligen tycker idag. Och vi måste ställa oss frågan: är leken hotad i det moderna samhället?

Det finns forskare som uttrycker oro för att lekens egenvärde ska försvinna. Främst gäller oron om vi vuxna är alltför inriktade på att styra leken mot lärande och utveckling. Det finns en tendens att vi i för stor utsträckning använder leken som ett sätt att försöka lära barnet olika färdigheter. Vi frestas ibland att blanda oss i och förklara saker, speciellt för de yngre barnen. Den språkliga utvecklingen försöker vi påverka genom att påpeka vad saker heter, be barnet upprepa och så vidare, i stället för att låta barnet i lugn och ro utforska verkligheten med det språk som barnet har. Självklart ska vi stimulera barnets språkutveckling på ett lekfullt och lustfyllt sätt, men är det rätt att utnyttja och störa en leksituation som uppstått för att uppnå det?

Det är med tanke på vad som står i läroplanens inledning, inte så konstigt att vi griper in eftersom det finns så många synpunkter om vad barn kan lära och utveckla i leken. När vi tittar närmare på vad läroplanen säger om själva leken ser vi att den har ett egenvärde som är mycket viktigt.

”För barn är det lek i sig som är viktig. I lek får barnen möjlighet att imitera, fantisera och bearbeta intryck. På så sätt kan de bilda sig en uppfattning om sig själva och andra människor. Lek stimulerar fantasi och inlevelse. Lek kan också utmana och stimulera barns motorik, kommunikation, samarbete och problemlösning samt förmåga att tänka i bilder och symboler. Därför är det viktigt att ge barnen tid, rum och ro att hitta på lekar, experimentera och uppleva.” Den nya läroplanen lyfter fram leken. Uppfyller vi detta? Eller har vi för mycket fokus på lärande, att undervisa?

Vår utmaning är, som jag ser det, att vi måste lära oss att skilja på ”den uppslukande leken” och ”den pedagogiska leken” och hur vi som pedagoger ska förhålla oss i dessa olika situationer. Det ena ska inte utesluta det andra, men vi måste förstå skillnaden. För det krävs pedagogisk kompetens och en stor lyhördhet för vad barnen signalerar.

Ole Fredrik Lillemyr, som forskat och undervisat om lek och lekpedagogik, ställer två frågor som tvingar oss att ta ställning inför olika sätt att använda och se på leken.

1. Hur kan man ordna miljön för barnens lek så att man tar till vara det egenvärde som leken har för barnen?
2. Hur kan man medverka till att barnen genom leken lär sig så många saker som möjligt och samtidigt stärker utvecklingen inom olika områden?

Det gäller alltså att förstå och se skillnad på lek och lek. När det gäller punkt två så handlar den inte bara om lärande utan även om motorik, självkänsla, empati och social utveckling.

Några sexåringar som fick frågan om vad lek är svarade: ”Det är när man bara leker, utan att behöva lära sig något”. Kanske en tankeställare?

Ur ”Den livsviktiga leken”, som du kan hitta här på hemsidan under fliken ”Böcker”