Casa de los Niños
Min kunskap om andra kulturer och hur det är att lära sig ett annat språk har jag erövrat genom egna erfarenheter. Genom Rädda Barnen har jag varit engagerad i internationella frågor som rör barns liv och utveckling. Under många år ingick jag i en referensgrupp för förskolefrågor med uppgift att stötta andra pedagoger som arbetade i underutvecklade och krigshärjade länder eller i flyktingläger. Det var genom det arbetet jag kom till Argentina och lärde känna Beatriz.
”Att barn inte ska behöva leka på gatan borde vara självklart!”
År 1988 reste jag privat till Argentina för att under två månader lära känna en för mig okänd kontinent. Jag visste då att det utanför Buenos Aires fanns ett gatubarnsprojekt, helt privat, men som under en tid erhöll ekonomiskt stöd från Rädda Barnen. Jag ville gärna göra ett studiebesök vilket inte var alldeles enkelt (demokratin var mycket skör och myndigheterna såg inte så positivt på inblandning utifrån.) Jag kunde heller ingen spanska vilket de tyckte var besvärligt. Jag fick ändå löfte att komma dit för att under två dagar försöka förstå något av arbetet med gatubarnen.
Det var då jag träffade Beatriz, en kvinna i min egen ålder, som startade och som förestår projektet. Hennes arbete är helt oavlönat. Utan språk förstod vi ändå varandra. Hon blev snabbt min syster. Viss språkförbistring medförde dock att vi missförstod varandra på en viktig punkt. När jag efter två dagar skulle ta farväl trodde hon att jag skulle stanna kvar. Jag fick tjugofem ungar presenterade för mig som skulle vara ”mina barn”. Eftersom min spanska på intet sätt räckte till för att förklara situationen tänkte jag att det kanske var lika bra att bli kvar. Under fyra år pendlade jag mellan Buenos Aires och Stockholm för att utveckla det pedagogiska arbetet, dels på uppdrag av Rädda Barnen, dels som ett volontärt arbete. Om du vill veta mer om barnen och livet i gatubarnsprojektet kan du klicka på ”Läs mer” här inunder.
Läs mer
Mitt första besök kommer jag aldrig att glömma. Jag blev hämtad i en ombyggd ambulans som saknade både stötdämpare och ena sidorutan. Trasiga säten och avsaknad av säkerhetsbälten var dock inga hinder för att varje dag frakta barn mellan projektet och det närbelägna slumområdet. Någon enstaka gång fick ambulansen köra en tur in till staden för att hämta upp någon långväga besökare som mig.
När jag efter en skakig färd klev ur ambulansen möttes jag av ett femtiotal barn i skiftande åldrar, som alla skulle kyssa mig på båda kinderna. Det var ett omtumlande möte, barnen klängde på mig och ville inte släppa taget. De stora gallergrindarna slog igen bakom fordonet och låstes med dubbla hänglås. För att inte barnen skulle rövas bort fick jag veta. Organ som lever och njurar såldes dyrt på svarta marknaden. Upplysningen gjorde mig illamående.
Byggnadens konstruktion påminde om en pelare med rummen travade på varandra, ett rum på varje plan med kök och matrum högst upp. Alla varor måste bäras fyra trappor, även allt vatten när pumptrycket inte räckte till, vilket inträffade i stort sett varje dag. I köket regerade Lola med en innerlig kärlek till barnen och sitt arbete. Nu hade hon kommit ner i pation, blöt av svett, för att säga välkommen. Beatriz och Lola var till stort stöd för mig och jag kom snart in i arbetet.
Barnen hade olika bakgrund, en del värre än andra. Ett av barnen lämnades utanför den låsta porten med en papperslapp i näven, där det stod att han var fyra år och född i Anderna. Han betedde sig inte som ett barn. Han sov när han var trött, åt med händerna och bajsade i hörnen. Det tar lång tid för ett sådant barn att fungera med andra.
Ett syskonpar, en flicka på fyra år och en pojke på tre, hade varit inlåsta hela dagarna medan modern ”arbetade”. Pojken grät oavbrutet medan hans syster försökte trösta. Också hon grät för att brodern var så olycklig och hennes ansvar för stort. Pojken var ”stum” och hade ingen förmåga att kunna leka. De andra barnen sparkade, knuffade eller spottade på honom när ingen vuxen såg. Men jag såg och han tydde sig till mig. Och han pratade till mig, en märklig konversation på spanska och svenska där vi inte kunde förstå varandra, men ändå gjorde det.
Jag ägnade mig mycket åt de små barnen i början som jag upplevde hade så stora behov. En del av de äldre barnen reagerade väldigt starkt på det. En flicka som var väldigt bitter sa till mig att du tycker bara om de små barnen. Jag förstod att när man kommer till barn som ingen vill ha så måste man försöka se dem alla.
Många av barnen hade någon typ av förälder och bodde i ett närbeläget slumområde, en del bodde på ett barnhem som hörde till projektet och några utav barnen kom direkt från gatan. En dag kom en pojke som sa att han hette Daniel och var elva år. Han ropade vid grinden att han ville pröva att komma till oss. Jag pratade lite med honom (det var när jag lärt mig mer spanska), och han berättade att han bodde med sin mamma och sju syskon, att han gick i skolan och arbetade efter skoldagens slut, men bara på dagen, aldrig på natten. Det blev en lärdom för mig att aldrig fråga ut gatubarnen! Han hittade på vartenda ord. Lögn! Han hade sovit, ätit, arbetat, tiggt, rånat på gatan sedan fyra – femårsåldern. Dessutom hette han Ariel, inte Daniel. Mario, som kör ambulansen, har kontakt med barnen på gatan och var den som lockat honom till oss. Barn som lever på gatan lär sig blixtsnabbt att hitta på historier, då de är vana vid razzior då socialassistenter och poliser sätter dem i anstalter eller fängelser. Under en senare period fick jag anledning att besöka några av dessa fängelser för ett reportage i ”God morgon världen”.
Under en period hade vi sju barn som var hos oss på dagarna, men som sov på gatan varje natt. De kommer oregelbundet och vi hoppas att de ska anpassa sig om de får tid på sig. För barn som levt förvildade är det svårt att anpassa sig till regler. Det är också svårt för dem att klara av all kärlek de får hos oss. De är vana vid att bli slagna och leva ett hårt liv. De är också mycket tidigt sexuellt erfarna vilket gör dem jobbiga i gruppen. Många nio- tioåringar tror att det är naturligt att bli utnyttjad och gör därför inte motstånd.
Vissa barn glömmer man aldrig. Det var Mario som berättade för mig om Jose, som han hoppades en dag skulle komma till oss. Jose hade levt på gatan sedan fyra- femårsåldern helt utan kontakt med sina föräldrar. Han hade bott på järnvägsstationen Retiro med sina syskon. En dag, två år tidigare, när han var nio år hade han klättrat på taken till tågen och grabbat tag i en högspänningsledning. Han fick 80% brännskador och chansen att överleva var mycket liten. Han har genomgått otaliga plastikoperationer och lidit svårt. Mario bor hos honom varje natt när han är på sjukhuset.
Jag besökte honom och med mig hade jag boken om Pippi Långstrump på spanska. Jag läste för honom och han frågade med stora ögon om Pippi också var ett gatubarn eftersom hon inte hade någon mamma eller pappa som tog hand om henne. När jag återvände till Sverige skrev jag ett kort till Astrid Lindgren och berättade vilken glädje hennes bok hade gett till en övergiven liten pojke i Argentina.
Trots den missär som många utav barnen upplevt fanns det ändå nära till skratt och mycket kärlek som blev en nystart för många av dem. En del av barnen växte upp och arbetade på panaderian, bageriet som hörde till projektet, andra arbetade på ett tryckeri med tryckpressar som Aftonbladet skänkt. Några hjälpte till i köket eller arbetade som hjälpredor i barngrupperna. Boken om barnen på Casa de los Ninos är ännu inte skriven, men material saknas inte så en dag……
