Förbjudna känslor

Fråga: Jag är relativt ny i yrket och grunnar en del på skavigheter jag inte var förberedd på. Som den både chockartade och skamsna känslan att inte riktigt känna att man ”klickar” med alla barn. Det obekväma när man inte når fram till varandra. Som vuxen är jag ju dessutom i maktposition, och måste jag inte som förskollärare gilla alla barn? Är det ens ”normalt” att känna så här i yrket? Hur ska jag förhålla mig till mina ”fula känslor”? Funderande förskollärare.

Svar: En viktig fråga som väcker känslor. Det är varken onormalt eller otillåtet att uppleva de känslor som du beskriver, men man får inte visa dem. Acceptera vad du känner och ta hjälp av dina kollegor eller be om handledning om det känns svårt. Som nyutbildad har man ännu inte hunnit hantera alla situationer, därför arbetar vi i lag och hjälper varandra.

Varför vi ”klickar olika” med barn kan vara svårt att veta. Vissa barn utmanar mer än andra genom att testa gränser eller genom bristande impulskontroll. Se sakligt på det som inträffat. Lyckas man bemästra en svår situation stärker det självkänslan och det blir lättare att se det som ett barn som behöver hjälp. Det kan bli så att man istället dras till just de barn som utmanar oss. Det är spännande och det är ofta dessa barn man kommer ihåg. Det som känns komplicerat i stunden ger stor möjlighet till egen personlig utveckling. Att vara pedagog innebär att ge mycket av sig själv i arbetet med barnen, men man får också mycket tillbaka.

Man måste inte ”älska” alla barn, men man måste se dem för vilka de är och försöka förstå varje barns behov. Eftersom du är både modig och klarsynt så vet jag att du kommer att handskas bra med dina känslor och inte låta dem ta för stor plats. Din professionella sida tar över och du kan se barnet i en ny dager. Lycka till!

Ylva Ellneby, specialpedagog.

Ylva Ellneby har tillsammans med Barbro von Hilgers skrivit boken ”Att samtala med barn” (Natur &Kultur). Den finner du under rubriken böcker på denna hemsida https://ellneby.com/bocker/